En intressant liten text om hur naturligt Gud kan upplevas men hur svårt det ändå kan vara att acceptera upplevelsen. Ofta när jag pratar med människor som saknar en tro på Gud så får jag höra att man bär på en genuin vilja att våga tro på Gud, men att man inte förmår. Dostojevskij har i texten nedan fångat lite av den känslan i ord på ett vackert och intressant sätt.
Jag har hört av många vad religionen betyder för Er. Men inte därför att Ni är religiös, utan för att jag erfarit det på mig själv, kan jag säga Er, att man i de ögonblick, då man är alldeles allena och uppriktigt granskar värdet av sitt liv, törstar efter tron såsom uttorkat gräs efter vatten, och till sist också finner tron, därför att man i olyckan kommer till klarare insikt om sanningen. Om mig själv kan jag säga Er att jag är ett äkta barn av min tid, ett tvivlets och misstrons barn, och sannerligen förblir det till mina dagars slut. Har jag inte varit plågad — och hur plågas jag inte ännu! — av denna heta längtan efter tron, en längtan efter tron, en längtan som blir desto häftigare, ju flera bevis jag finner mot tron! Och dock skänker mig Gud ibland ögonblick av fullkomlig ro, och i sådana ögonblick har jag formulerat min trosbekännelse. Denna trosbekännelse är klar för mig på varje punkt, och den är mig helig. Den lyder i all sin enkelhet sålunda: »Jag tror att intet skönare finnes, intet djupare, intet så tilldragande, intet så sant, så klokt, så modigt, så fullkomligt som Jesus Kristus. Åter och åter fylles jag av brinnande kärlek vid tanken på honom, och jag säger till mig själv, att hans like icke blott icke finnes, men icke heller kan finnas. Jag säger ännu mer: Om någon någon kunde giva mig beviset för att sanningen om vårt liv icke är i Kristus, och om sanningen i verkligheten icke var hos Kristus, så skulle jag hellre vara med Kristus än med sanningen.