Det här inlägget är en mini-variant av det här inlägget från Marika Lindgren-Åsbrinks fenomenala blogg. En lite enklare, lite kortare version som jag från början skrev om till mig själv för att använda som debattunderlag.
Högern menar ofta att det inte är relevant att tala om relativ fattigdom, utan menar att bara absolut fattigdom är ett problem. ”Alla har det OK i Sverige så det gör inget att några få är väldigt, väldigt rika” brukar användas som argument för att försvara en högerpolitik som leder till att ojämlikheten i samhället ökar.
Men det finns mycket forskning som visar att det faktiskt inte bara är absolut fattigdom som påverkar människors hälsa och livschanser. Relativ fattigdom spelar roll. Ojämlikhet är i sig själv något destruktivt, som påverkar både människors hälsa och livslängd.
Risken att drabbas av långvarig sjukdom och ohälsa krymper successivt ju högre upp på samhällstegen man befinner sig och desto högre inkomst man har.
En av de mest kända studierna som pekar på att relativ fattigdom är problematiskt är Whitehall-studien, som genomfördes på anställda vid statsförvaltningen i England.
Syftet var från början att hitta miljöfaktorer som påverkade risken för de anställda att drabbas av sjukdomar, däribland hjärtinfarkt. Till forskarnas förvåning visade det sig att alla riskfaktorer, såsom rökning, alkoholkonsumtion, för lite motion, för höga blodfetter och dåliga matvanor spelade en relativt liten roll i jämförelse med effekten av den position man hade i statsförvaltningens hierarki. Ju högre position man hade, desto lägre var risken att drabbas av sjukdom. Receptionister och vaktmästare löpte exempelvis tre gånger högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än högre tjänstemän.
Till en början trodde många forskare att det berodde på att folk på lägre positioner levde ett ohälsosammare liv. Så man började kompensera för alla kända riskfaktorer. Men bilden förändrades inte: Idrottande, nyktra, ickerökande vaktmästare visade sig fortfarande löpa högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än högt uppsatta stillasittande tjänstemän som både rökte och drack mycket alkohol.
Forskningen visar alltså att den relativa sociala positionen påverkar hur vi mår. Det gör jämlikhet till ett självändamål, eftersom i jämlikare samhällen mår människor bättre!